Helgens tävling gick, som ni vet, riktigt bra. Mina förväntningar var noll och målet var att komma i mål. Vi hopptränade på torsdagen och innan dess var det på Sveland Cup-finalen vi hoppade senast. Med andra ord så var både jag och Nisse lite ringrostiga när det gäller hoppningen, och speciellt på den nivån.

På framhoppningen hoppade han hur fint som helst. Jag såg avstånden och han hoppade upp sig fint på både räcket och oxern. Vi gick in på banan med en riktigt bra känsla, även om jag fortfarande var otroligt nervös för de kommande två kombinationerna som väntade, en räcke-oxer och en oxer-räcke. Förutom de så var det inga större svårigheter som jag var orolig för, då jag vet att vi varken har problem med färgstarka hinder eller vattenmattor. Över första hindret släppte nervositeten, och det märkte Nisse direkt, för då kom självförtroendet fram och helt plötsligt satt jag på en häst som drog mot hindrena. Det kändes som att han bara letade hinder och jag fick flera gånger under ritten prata med honom och be honom lugna ner sig. Det var därför ingen stilrunda, men jag hade otroligt kul och det hade Nisse också.

Inför omhoppningen spände jag kedjan en aning (har den alltid jättelöst i vanliga fall) då jag var lite orolig för underlaget. Jag ville därför inte att han skulle vara lika på, utan att jag istället med små hjälper kunna fånga upp lättare men med denna gång med ännu lite mer hjälp av bettets förmåga. Han kändes otroligt fin och stadig, och jag kunde både länga, korta och svänga utan att det blev ryckigt eller flängigt på något sätt. Vi fick in alla planerade svängar och kom i mål på 26,52 sekunder. En toppenrunda enligt mig!

Eftersom vi endast var tre stycken till omhoppning så hade det blivit "sämst" brons, hur det än hade gått. Därför kände jag att det var lika bra att satsa en gång för alla, nu när vi ändå hade en grym runda i bagaget sedan grundomgången. Vi startade först och gick såklart upp i ledning, och den behöll vi efter andra ryttaren också. Nu visste jag att det "sämst" skulle bli silver vilket höjde glädjen ännu ett snäpp. Sista ryttaren red felfritt och eftersom hon är väldigt duktig så visste jag att det skulle bli svårt att slå. De är ett riktigt radarpar när det gäller omhoppningar, så jag var redan inställd på att bli silvermedaljör. ;) Det visade sig att de endast slog oss med en tiondel (de red på 26,42), vilket såklart kändes lite surt, men ändå otroligt roligt ska ni veta! Både för att jag känner ryttaren (vi är gamla klubbkamrater) och dessutom för att jag och Nisse ändå var med i själva fighten om guldet. En annan rolig grej var att bronsmedaljen gick till en otroligt duktig och snäll tjej, och det är jag superglad för. Jag tycker att denna medaljtrio var grym och jag är jätteglad för att det blev vi tre som fick årets DM-medaljer! :) Det kunde faktiskt inte blivit bättre än såhär!